tisdag 14 juli 2009

Rapport från Kolik-kriget

Käresta dagbok!

Kriget har rasat. Kolik-kriget.
När man planerar sitt första barn tror man att det kommer sova hela nätterna, äta var fjärde timme, anpassa sig till mammas och pappas sedan åratal invanda rutiner samt bajsa lagom, skrika varsamt och däremellan vara skitglad. En bebisversion på kvinnans kåt, nöjd och tacksam.
När man planerar sitt fjärde barn ler man luttrat åt alla planer. Ty, man har inga. Allt kan hända. Det man vet är att varenda rutin, alla vardagliga situationer och så gott som all egen tid kommer att försvinna i samma sekund som den nya individen landat.
Jag har aldrig lyckats tillverka en enda unge som sovit bra på nätterna och som inte krävt att bli buren på dagarna. Hur gör man? Har det någonting med att göra om man ligger överst eller underst i själva tillverkningsprocessen? Framåt eller bakåt, på sidan? Eller?

Mille Josef Anders är inget undantag. Utöver att använda sina föräldrar som slavar som bär runt faraon om dagarna och som lekkamrater nattetid har vår lilla nutteputte kolik. Vanligtvis sätter det igång på efternatten, glider in på morgonen och avslutas runt lunch.
Vill ni höra mig stressad ska man ringa mig på en förmiddag så garanterar jag att jag ber er fara åt helvete om ni drar ut på samtalet eller om ni säger att du låter lite trött. Har det hänt nåt?

För min egen del spelar det ingen roll om jag bär runt en nöjd och sovande Mille eller en skrikande. Men för hans. Jag och hustrun verkligen lider med Millemannen när han kryper ihop, blir högröd i ansiktet, vrider sig, skriker krampaktigt och kämpar med sin smärta.
Det finns dock hjälp och effektiv mildring.
Det heter INTE Minifom. Den har aldrig haft effekt någonsin på någon av mina avkommor. Kanske på stora grabben Kricke som fick syn på innehållet när Moa skulle få det för 19 år sen. Han skrek att han inte ville att hans lillasyster skulle äta vitt snor.
Vitt snor...
Här höll min dagboksanteckning på att ändra riktning.

Vad hjälper då mot kolik? Hustrun och jag har gjort en lista.
- Jag har hört att akupunktur kan hjälpa, sa hon.
- Aldrig! sa jag snabbt.
Jag fruktar allt kinesiskt. Jag vill inte bidra till den internationella kommunismen och nyttja kinesiska metoder. Är jag på Kina-restaurang dricker jag i princip bara sojan. Den är oftast japansk.
- Jag har hört att man ska smeta på messmör på bröstvårtan, sa jag.
- Det kan du drömma om, sa hustrun lakoniskt.
- Och sen ska man smörja in muffen med nutella , fortsatte jag. Det hjälper mot mannens kolik.
- Så synd då att du blir så pruttig i magen av choklad.
Hustrun - den cyniske mannen 1-0.
Min hustru läste sig till att hon behövde lägga om en del av kosten. Alla mjölkprodukter blev med ens ett enda stort NO-NO.
- Men vad gör vi med all mjölk, yoghurten, grädden och filen? sa jag.
- Vi ordnar knytis med våra vänner. Vi säger att vi står för drickat och de för maten.
Jag har en slug fru.

Koständringen har givit ett viss resultat. Mjölkmaskinen, dvs min lagvigda, hade ju redan innan slutat med kål, lök, jordgubbar, sura äpplen, bönor och annat gasframkallande.
- Jag har hört att ett par whisky om dagen också kan hjälpa till, sa jag.
- Det har jag aldrig hört, sa lilla frun. Jag gillar ju inte ens whisky.
- Nej, men den skulle vara till mig, sa jag.
- Till dig? Men det hjälper väl inte Mille?
- Nej, men mig. Koliken skulle med ens bli lite roligare.

Det mest effektiva sättet mot bebisars magplågor är i alla fall Windi. Kära kolikföräldrar. Köp Windi. Googla och beställ. Varsågoda för tipset!
Vad är då Windi?
Det är en liten plastpip som man sätter i rumpan på bebisen. Den är ihålig och släpper ut all gas som finns i tarmarna och även det bajs som vill ut och orsakar knip.
Windi hjälper således bebisen att fisa.
Hustrun säger att hon är hundra på att jag har en Windy inopererad som är igång twentyfour/seven.

Att gå taktfast med kolikoffret i framstupa sidoläge, hängande över ena armen och dunka i rumpan med den andra armens hand underlättar också.
Är koliken mild kan det räcka med en gungande vals med bebisen. Är smärtan kraftig funkar det bättre med marschmusik. Gärna tysk eller tjeckisk Ompa Ompa. Ibland blir jag så exalterad av stompet i musiken att jag tar i så mycket jag orkar och marscherar högljutt och använder Milles blöjförsedda rumpa som bärbar bastrumma.
Då vi har stora fönster ut mot gatan kan grannbarnen bli så rädda av det de ser att de springer in i och skriker:
- Mamma! Mamma! Tysken kommer! Han har redan fångat en liten dvärg som han bankar skiten ur!

Babymassage kan också hjälpa.
Vi fick låna en bra bok om det av vår kompis Camilla för någon vecka sen.
- Här står det hur ni ska smeka Mille på magen.
Jag sa att bilderna var lite luddiga och undrade om hon inte kunde visa konkret och testa på mig.
- Glöm det, sa Camilla.
- Du kan kanske lägga mig över din arm och slå mig lite i stjärten, åtminstone, föreslog jag.
Camilla frågade hustrun varför jag var så konstig.
- Han har inte ätit nutella på länge, svarade hon. Abstinent.
- Jaha, sa Camilla. Men jag kanske har hemma som...
- Nej, det har du inte, sa lilla frun kort och stängde dörren.

Sammanfattning kolikkriget.
Motvapen:
Windi
Inga mjölkprodukter
Babymassage
Framstupa sidoläge på armen med valser och marschmusik
Whisky till pappan
Kärlek till mamman
Tålamod.

Moses feber är borta. I dag har vi lekt hans favoritlek. Vi har lekt med figurer. Han har en riddare som han lämpligt döpt till riddare Moses. Jag skulle först få vara en tjock gubbe med vattenskalle och heta Bluppo. Jag tjurade i en timme. Då fick jag själv välja vem jag skulle vara. Jag valde min historiska idol. Julius Ceasar. Julius Ceasar? Hur kan han vara en idol? Jo. Han var generös mot sina vänner, mild mot sina fiender och en hejare på damer.
Precis allt det som jag inte är.
Jag är mer generös mot damer, mild mot mina vänner och en hejare på att skaffa fiender.

Riddare Moses har minst 7 tjejer och prinsessor.
- Varför just minst 7? frågar jag.
- Jo, säger 4-åringen. En till måndag. En till tisdag. En till onsdag. En till torsdag och fredag och lördag och söndag.

Bör jag vara orolig, käresta dagbok?
Kanske redan nu sätta in BUP eller åtminstone en präst som kan dra lite hemska historier om vad Gud gör med syndiga människor som lever i sodomi och förtappelse?
Jag känner hur jag tappar mitt feministiska initiativ gentemot Moses. Ingen av hans tjejfigurer får vara hjältar utan endast ingå i hans vidriga lilla harem som han skapat i sitt rosa sagoslott som han fick i födelsedagspresent.
- Men, säger jag med gäll och förtvivlad stämma. Kan inte tjejer också vara hjältar?
- Jo, säger Moses. Men inte mina. De ska vara söta och vackra och vara hemma på slottet.
Håller jag på att uppfostra en taliban?

Alla mina barn är redan tvärsäkra på vad de ska bli när de blir stora.
Kristofer - TV-producent. Är han redan på SVT UR.
Moa - Make Up artist. Design. Kreativ verksamhet på scen. Skådespeleri.
Bim - Skådespelerska, författarinna, tv och filmkreatör. Vill flytta till FRA efter gymnasiet.
Moses - Tjejtjusare, prins, riddare och fotograf.
Mille - Oskrivet blad. Just nu gör han ett fantastiskt jobb som bebis.

Moses upptäckte för några dagar sedan fotokonstens tjusning.
Jag upptäckte för några dagar sedan fotokonstens förskräckelse då min son envisas att fota sin svettiga och lönnfeta far i alla möjliga hemmasituationer.
Nej. Det känns tryggare inom mig när jag får vara Julius Ceasar.
Han behöver åtminstone inte bekymra sig över mindre smickrande kameravinklar, kolik eller nutella.

Puss på er
Fotograf: Moses Barton Jacobsson
Motiv: Av klimatförändringar lidande knubbsäl











5 kommentarer:

  1. Jag dör! Vilka roliga texter! Och söta barn har du, Anders. Och du är söt. Me like ;)

    Mirre Sthlm

    SvaraRadera
  2. Borde redan gått och lagt mig för länge sedan men blev så glad och road (och oroad över er minimala sömn!) av att läsa din nya blogg att jag fortfarande är uppe och fnissar högt för mig själv!

    Vi kan knappt bärga oss att träffa Mille-killen och resten av gänget!!

    Ann och killarna

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Hahaha!
    Vad kul!
    Är ni kvar i Viva Espana?
    Syns vi snart???
    Puss o kram o hälsa grabbsen!

    SvaraRadera
  4. Anna Hammarlund20 juli 2009 17:19

    Vilken fantastisk text! Och UJ vad jag önskar att Windi fanns när Albin-liten hade kolik. I 5 månader. Vi använde oss av Hård Tysk Synth, nämnda marsch-stil och klappar i baken. Albin fick också klappar i baken.

    Ha det GOTT och hälsa la familia!
    (finns ni på facebook?)
    Kram från Anna Hammarlund, Martin & Albin

    SvaraRadera
  5. Hej Anna! Tysk synth i hård stil har jag aldrig provat. Tack för tipset. Noope! Inget facebook sen sept 07. Men vem vet. Kanske återkommer. Kram! Hälsa!

    SvaraRadera