onsdag 22 juli 2009

Och dagarna gick

Käraste dagbok!

Huppsan!
Så var det snart fredag. Igen.
Vad hände?
Jag minns vagt att jag skjutsade tjejerna till Strömstad.
Jag minns vagt att den äldsta av dem, Moa följde med hem på lördag igen istället för att stanna hos sin kompis i 2 veckor.
Jag har förnimmelse av att anledningen till den abrupta vistelsen var att en liten elak och förvirrad flickstackare från Trollhättan tyckte att min dotter stal uppmärksamheten från alla killar som hon själv försökte få kontakt med i sin odrägliga tillvaro på Daftö Camping så att hon gav henne en käftsmäll och kallade henne hora tillsammans med sina tappra kamrater.
Vad gör man som förälder, då? När ens barn fått stryk?

Den allra första tanken var givetvis att fånga in den lilla flickan med en håv, spika henne upp och ner på ett träkors med åttatumsspikar och hälla dyr flingsalt i hennes sår.
Den andra tanken var att det skulle se så dumt ut i tidningarna om barnboksförfattaren torterat en femtonårig tjej. Dessutom med sataniska förtecken.
Den tredje tanken som egentligen låg före den första var att helt enkelt vara iskall och polisanmäla henne.
Så då gjorde jag det. Polisen i Strömstad tackade mig.
Förmodligen inte flickstackarens far.
Det känns fint att veta inombords.

Lillasyster Bim agerade iskall åklagare när vi på nattkröken fick tag i den skyldiga flickan och hennes mobbande gäng. Hon fick tyst på 4 kaxiga ungdomar bara genom att tydligt förklara läget och be en lång och biffig kille att sudda bort sitt flin i ansiktet. Han suddade snabbt.

Söndagen och måndagen gick åt till ystra grabbatag med Millemannen och hans attackerande kolik. Mina armmuskler sväller för varje dag av allt bärande och jag vet att om jag skulle företa allmän visning av mina biceps inför det kvinnliga släktet skulle jag åstadkomma sådan uppflammande häftig åtrå att mina muskelpaket på överarmarna skulle vara orsaken till en plötslig skilsmässovåg till hösten.

Moses har under min tysta bloggperiod haft 3 olika kamrater för lek.
Här följer en redovisning.
Kamrat 1.
Kamrat 1 var så sugen på att leka med Moses. Hans föräldrar hade till och med hämtat honom hos mormor och morfar bara för att han var så sugen.
Moses packade en väska med figurer som han sa att han och kamrat 1 skulle leka med. Det var olika gubbar som jag hämtat från en vind som storasyster Bim lekt med när hon var liten.

Kamrat 1 och Moses = såååå tighta.
Detta var tanken.
Det här är resultatet:
Vi kom. Moses fick en storebrorspaket med troll av Kamrat 1. Han tackade och öppnade och började leka. Kamrat 1 ville leka med de av Moses medhavda figurerna.
Moses roffade snabbt åt sig varenda leksak.
Kamrat 1 blev ledsen.
Moses föräldrar skämdes och sa att han var tvungen att låna ut sina saker. Moses förklarade att det fick han inte för Bim. Han hade ju lånat dem av henne.
- Vad ska jag göra åt det? sa Moses avmätt och nonchalant.
Kamrat 1 blev frusterad. Han tog av sig sina kläder och sprang i trädgården och drog sig i snoppen i stället.
Det blev lunch. Vi fick GI-lasagne.
- Mums, sa jag.
- Mums, sa hustrun.
- Blä, sa Moses.
- Men det är ju GI, sa jag. Du blir inte fet.
- Blä, sa Moses.
Som författare av barn och ungdomsböcker i 26 år har jag givetvis lärt mig alla pedagogiska grepp man kan ta till vid tillspetsade situationer där barn är inblandade. Jag lät alla ta del av mina kunskaper.
- Moses!
- Ja?
- Man måste äta mat.
- Nej.
- Vet du vad som händer om man inte äter?
- Nej.
- Man dör. Så varsågod och ät.
Moses åt inte.
Efter lunch fortsatte Moses och Kamrat 1:s underbara gemenskap. De försökte dränka varandra med vatten. Moses lade sig över sina gubbar så att inte Kamrat 1 skulle kunna komma åt dem. Vad de än försökte leka med slutade i gnäll, tjureri och antingen en Moses som i vredesmod sprang därifrån och ställde sig ensam och övergiven under ett träd eller en Kamrat 1 som drog sig ännu hårdare i snoppen.
Samvaron slutade med att Moses hittade Kamrat 1:s riddarborg, under en trappa, som han givetvis lät alla sina figurer och nya troll ockupera och inta. Kamrat 1 trodde i sin förhoppning att Moses då kanske i sitt lån av slott skulle vara lite generös tillbaka och låna ut några gubbar. Så skedde inte.
- Jag använder faktiskt alla. Samtidigt.
Kamrat 1 lät sig inte nedslås. Han tänkte ut en plan. För att slutligen vinna slaget tog Kamrat 1 till sitt hemliga vapen. Han gick sonika fram till sin riddarborg som Moses lekte med och ollade den. Först höger. Sen vänster torn.
Slut på leken.

Kamrat 2 och Moses.
Såååå tighta.
Det här är resultatet.
Kamrat 2 kom hem till oss. Han är 5 år och var katastrofalt leksugen vid tillfället.
Efter en timme hade det leksugna i honom ersatts med leda.
Han tittade sorgligt på hustrun och sa.
- Nej, nu ska jag nog gå hem.
- Nu? sa frun. Redan? Men du har ju precis kommit.
- Jo, förstår du, sa Kamrat 2. Men jag måste hem och göra en mycket tråkig sak.
Han nickade uppgivet.
- Men det låter ju inte så kul. Vad ska du göra då?
- Jo, sa Kamrat 2. Jag ska hem och sätta mig i min säng på mitt rum och invänta döden.
Hustrun visste inte riktigt vad hon skulle säga men ganska snabbt hade de mörka femårstankarna ersatts med lek. När Kamrat 2 avlämnades hos sina föräldrar berättade hans moder att under förra tisdagens Allsång på Skansen hade Kamrat 2:s uppsluppna glädje över sångprogrammet hastigt utbytts till gravallvar.
- Men vad är det med dig, nu, då? sa modern.
- Jo, sa Kamrat 2. Jag sitter här och funderar på om jag inte skulle ta och dö nu. Det hade varit bra om man fick sova ett par timmar.
Både modern och fadern till Kamrat 2 blev iskalla. Vad hade hänt? Varför har deras son fixerat sig vid döden?

Jag drog min teori. Efter ett antal barns 5-års funderingar kan jag konstatera att vid 5-6 år börjar de riktigt seriösa existentiella frågorna komma. Det är egentligen helt odramatiskt. Man kan säga att de helt enkelt tränar sig på att fundera kring döden.
För Moses har det redan börjat. Han är kompis med Döden. Döden är med och leker ibland tillsammans med Vargkusinerna som också finns i hans rum. Alla är osynliga förstås.
Frågar man Moses var Jesus finns svarar han att han bor i en hylla i kyrkan.

Kamrat 3 och Moses.
Sååå tighta.
Familjerna var tillsammans till Julita Gård i Sörmland där gubben Pettson och katten Findus bor. Inte en enda incident inträffade mellan Moses och Kamrat 3. Jo, en innan de skildes åt. Moses trampade sönder Kamrat 3:s vackra teckning som hon ritat i gruset med en pinne.

Moses älskade verkligen att hälsa på Pettson och Findus. Speciellt Findus. Findus var en ung man i tjugoårsåldern. Helt plötsligt blev nittonåringen intresserad av Pettson och Findus. Ja, speciellt, Findus, då.
Moa, dvs nittonåringen förnekade det givetvis. Och förnekar det alltjämt.
Jag hoppades att hennes förnekelse var sann. Men för att vara på den säkra sidan upplyste jag Moa att OM det nu skulle HA VARIT så att hon EVENTUELLT skulle vara LIIIITE intresserad av Findus, så skulle hon komma ihåg att 98% av alla hankatter är kastrerade.

Käraste dagbok!

Det har snart gått en timme som jag egentligen bokade in som sovtid.
Det är alldeles dags att slå igen de blå. För att strax därefter slå upp dem igen. Hurra!

Förresten lekte Moses med Kamrat 4 också men då hände inte en enda incident. Tvärtom. De hade Prime Time tillsammans hela tiden. Bland annat rockade de båda loss med varsin gitarr i seriösa försök att göra mig nervsjuk.
Det lyckades.
Som tack för musikstunden ska jag köpa ett helt trumset till Kamrat 4 när han fyller år som han kan ha i lägenheten i Vasastan i Sthlm.


Musik är seriösa saker. Inget man skämtar om.

I min presentation på min blogg står ju även mina intressen.
Politik intresserar mig. Svensk, internationell. Min allra bästa konflikt är mellanöstern.
Jag har studerat den sedan 1980. Vänta och se ni!
Det står också att jag är intresserad av sensualism.
Vänta och se ni!
Då tänker jag inte på mina overkligt sköna överarmar.
Jag säger som Moa ABSOLUT INTE sa när hon fick syn på Findus:
- Grrrrr!
Och sen klösa lite i luften med handen, formad till en klo.

Pettson, Findus, ett gäng barn och en ointresserad nittonåring

Nu säng.
Natt.
Puss på er!








3 kommentarer: