måndag 13 juli 2009

Presentation

Käraste dagbok!
Jag heter Anders. Jag är en fräsig och härlig man på snart 46 somrar. Jag ska från och med denna stund på vår luttrade jord göra någonting särdeles hemlighetsfullt, skamligt, förbjudet och skuldbelagt. Jag menar inte olla min hustrus badhandduk eller hetsäta smör på nätterna eller gå omkring med en buttplug i rumpan när jag är på ICA och agerar normal pappa. Jag menar att
skriva dagbok!
Får man det? Är det tillåtet?
Ingenting kommer att döljas inför mina sekretessbelagda sidor.
Allt ska fram.
Allt.
Allt kommer att vara sant. Eller?
Allt....?

Jag har förstått att bloggvärlden är fegisarnas paradis. Det är fritt fram att kommentera vad andra skriver helt anonymt med personangrepp och faktafel.

Annars bor vi ju i landet Stryka Medhårs. Ingen ska stöta sig med någon. Alla har rätt. Ingen har fel. Man får inte göra andra ledsna, besvikna och kränkta. Nej. Då kanske man vaknar med en hop arga unga och skäggiga män utanför dörren som bränner din flagga och stampar på ditt porträtt från semestern i Varberg 87.
Nätet har i allra högsta grad ändrat på detta.
Nu är det fritt fram. Att hoppa på varandra. Att skriva, anonymt givetvis, att de önskar att dina barn ska dö i cancer och andra mustiga muntrationer när du skriver åsikter som inte faller dem i smaken.
Det är oerhört modigt och demokratiskt.

Allt detta hat.
Det är bättre med kärlek.
Kärlek finns också på nätet.
En gång för länge sen chattade jag med en kvinna. Hon sa att hon ville ha kärlek med mig.
- Ser man på, sa jag.
- Jag vill se dig naken, sa hon.
- Det tror jag inte, sa jag.
- Visa vad du har där nere i kameran, sa hon.
Jag är ju en snäll och modern man som inte vill stämplas som kvinnohatare och motsträvig mansgris så jag gjorde som hon sa.
Hon fick se alla mina tår ingående och båda knäna och åderbråcken på låren. Hon loggade ut.

Jag har mycket kärlek.
Jag har kärlek till mina barn och till min fru.
Sen har jag kärlek till alla människor som har kärlek till mig.
Mitt senaste kärlekstillskott heter Mille. Han är 5 veckor och 1 dag gammal.
Mille är nattmänniska. Hans bästa tid är mellan 2-5 på natten. Tjo ho! Hustrun och jag sover i snitt 3-4 timmar per natt.
Vi har fortfarande inte dödat varandra. Knappt ens varit sura. Jo. När hon sa till sin mor i telefonen att jag gick upp klockan 6 och tog Mille och inte 5 som sanningen var.
- Jag har sovit 3 timmar och 34 minuter! gormade jag efter samtalet. Ring till din mamma och dementera!
Hustrun gjorde inte det. Hon bara skrattade åt min fånighet och låtsades få mjölkläckage i sina Dollybröst.
Som man kan jag säga att kvinnobröst intresserar mig föga. Jag har så gott som nollvision angående behagens storlek, utseende och hållning. Bröst är bröst är bröst. De kan vara stora, små, fasta, hängande, använda, outnyttjade, plastinpackade, naturliga, bruna, vita, röda, gula, svarta, randiga eller bara ja, bröst. Det är inte brösten som gör kvinnan.
Vad är det då som gör kvinnan? För mig är det enkelt. Humor och självdistans. Initiativförmåga. En kvinna som inte ser sig som ett offer. Ögon som vågar titta rakt in i mina. En stolt hållning och visst en vacker stjärt är väl ett plus. Men framför allt humor. Gärna sjuk humor. Det har min hustru. Oavsett Dollybröst eller inte.

Jag är feminist.
Det skriver jag inte för att jag ska få kliva på lite mer.
Jag ÄR det.
Det är urviktigt med jämställda samhällen. Personligen skulle jag kunna kapa snoppen om det skulle gagna den feministiska kampen.
Jag har tänkt på en mycket viktig sak.
Jag kom på det när jag bytte på Mille i går.
Könsmaktskampen börjar redan på skötbordet. Det är sant. Vidrigt och skrämmande.
När man tar av blöjan på en bebis så kissar den nästan alltid. Och det är här som den första ojämlikheten börjar.
Pojkarna kissar rakt upp och utåt. Attackerar och skjuter ut! Alltså en aktiv, maskulin och aggressiv handling. Flickor kissar lite undfallande och förtryckt rakt ner i skötbordet. Ofta också in mot sig själv. I en kvinnlig självutplånande passiv handling. Jag är värdelös. Jag kissar på mig själv. Jag vänder min smärta inåt. Mot mig själv. Bebispojkarna använder sin snopp och kiss som ett vapen. Ett anfall.
Det känns mycket obehagligt att könsmaktsordningen redan fastställs på skötbordet. De manliga härskarteknikerna med penis och urin i samfälld attack måste givetvis stoppas.
Hur då?
Ja, det är ganska enkelt. Man får helt enkelt rikta snoppen så de pinkar på sig själva, de förhärskande urinmonstren, så de lär sig att de inte har försprång gentemot flickorna.

Han ska få, Mille, nästa gång han försöker utöva sin manliga härskarteknik när jag byter blöja på honom.


En utövare av den manliga härskartekniken














Nu ska jag känna Moses i pannan. Han är 4 år och har feber i 25 gradig värme. Det var väl onödigt av honom.

Till sist en gåta.
Vad är det för skillnad mellan ett gäng Linderödsgrisar och präststyret i Iran?
Svar: Prästerna har skägg.

Puss på er!

3 kommentarer:

  1. Det var rolig läsning, fick mig många skratt. /Affe

    SvaraRadera
  2. Men 2 kom jag haha och jag är van ;0) så det gör inget..
    Du fick mig att vakna upp och skratta och känna mig suveränt glad.
    Han är gudomligt söt din nattuggla.
    KRAM

    SvaraRadera
  3. Behöver du ett genuint lån för affärsändamål eller att betala din skuldkontakt Mr Max nu för riktiga lån via e-post: oceanfinance459@outlook.com

    SvaraRadera